domtittarpamig

Om knappt två timmar tar jag tåget tillbaka till Uppsala. Jag känner mig rastlös, kan inte riktigt sitta still. För hur mycket jag än trivs på Wik så är det himmelskt att vara hemma bland familj och vänner i en stad jag känner. Jag har inte träffat min bror idag, jag har inte sagt hej då. Och nu ses vi kanske inte förrän straxt innan jul. Det känns dock väldigt skönt att ha onsdagen att se fram emot. Minna och jag har redan konstaterat att konserten och allt runt det ska bli grymt men höjdpunkten är ändå att vi äntligen ses. Det har gått nio veckor nu, så länge har vi ju aldrig varit ifrån varandra.

Nu ska jag sluta deppa och hjälpa mamma med pizzabaket.